jag vaknar (aldrig senare än 9), ser 2 avsnitt av någon serie (jag är ju ändå serienörd!) 
går upp, alla sover, så jag går ner igen, tränar lite.
går upp igen, äter kanske frukost, åker upp till stallet, spenderar mina timmar där, åker hem, tittar ännu mera serie, pojkvän kommer hem, gör något, ser film, sover


och vet ni vad? jag trivs jäävligt bra med det här. faktiskt. 
jag mår faktiskt helt okej, jag mår faktiskt nästan bra nu

ville bara säga det
jag lever
och..
jag mår faktiskt ganska bra nu. 

visst, jag är väldigt arg nu för tiden, tjurig för minsta lilla och jag känner ett stort behov av att sätta på världens snyftare och sitta och tjuta! 
men annars, jag skrattar, ganska ofta nu för tiden. 
jag är mitt dryga jag igen. 
jag har börjat få ett stooort behov av att ta hand om mina små djur (den delen stängdes av fullständigt när olyckan hände)
och jag har slutat äta godis (varför började jag ens? nu har jag världens abstinens igen!)
har slutat med grädde, 
och har börjat träna (FY FAN VAD SKÖÖÖÖNT ATT RÖRA PÅ KROPPEN IGEN!)

och till alla andras lycka, jag äter igen. 


så, livet rullar väl faktiskt på nu. 



för att det ska kunna bli som förut, så måste jag börja bete mig som förut

Funderade på något positivt jag kan skriva. 
men ingenting känns så positivt.

jag vill tröstshoppa! men jag har inga pengar... och min lön kommer på åt att betala min dator (som min far stått för så länge) , jag måste ha en ny mobil och min nya tatueringsmaskin. vilket betyder: pengar slutet av januari o jag har tur. fy fan! 

jag vill ha pengar nu, jag vill köpa massor med skinny jeans, jag vill ha massor med nya linnen, gosiga tröjor och massor med nya nagellack! jag vill ha nya skor och jag vill bara få gå runt och slösa mina pengar på saker jag bara vill ha just då, gå hem och förnya garderoben lite, förnya mig själv lite. förnya mitt liv ett litet steg. 
(och byta ut garderoben åt min nya kropp. har ju gått ner så jävla mkt så Alla mina kläder är förstora)

men jag har ju inga pengar, så inte ens den lilla trösten mot ett gladare liv kan jag unna mig

det räcker inte med ett förlåt! 
det räcker inte att ni säger förlåt, ger mig en present och tror att allting är bra sen. för det är det inte! 

Ett förlåt spolar inte tillbaka tiden och gör saker ogjorda! 
gjort är gjort, okej? 

man kan säga förlåt en gång. men när man gör samma sak om o om igen så funkar det inte längre! 
ni kan fan lika gärna säga Varsågod Bella! Här får du ännu en smäll på käften. Men allting blir ju bra om jag ger dig en present, lånar ut mina saker eller låter dig få välja tv-program för en kväll

är det inte lustigt? 
Först blev jag en zombie. när alla trodde att jag skulle skrika, gråta och kasta saker runt mig, då var jag en levande död. jag bara satt, låg, och gjorde ingenting, tänkte ingenting, ville bara inte mer. 
Sen började jag le igen, vilja saker och började bli glad igen. Då hade alla andra redan gått vidare och börjat tröttna på mig. 


men nu, när lille Eddie har kommit och jag ser att att Jimmy mår bra, nu har min mur rasat, och jag är så förbannat jävla arg hela tiden så jag vet inte vart jag ska ta vägen! 
och jag har sån ångest, för allt jag gjorde och inte gjorde. 

mitt liv är en riktig berg-o-dal-bana! ena stunden sitter jag o tjuter, för att i nästa stund vara glad och skratta och tycka att livet är nog rätt kul igen ändå, för att i nästa sekund bli så jävla arg så jag inte vet vart jag ska ta vägen vilket oftast slutar i att jag tänker på något jag ångrar, oftast flyger tanken till att "varför var jag inte där sista kvällen innan du försvann?" "varför gjorde inte bara alla de saker Du tyckte om..?" och börjar tjuta.


Gue vad kul det måste vara att umgås med mig! 

Fast så är ju folk riktigt smarta och går bakom ryggen på mig, lyssnar bara hälften på det jag säger, snackar skit och sen så "jag finns här bella, berätta varför du är arg/ledsen/sårad och på/av vem osv". sviker mig på alla möjliga sätt. allihopa. 
ÄR DET SÅ JÄVLA SVÅRT ATT BARA LYSSNA PÅ VAD JAG SÄGER?

säger jag, låt bli mina saker, gör då för fan det!
säger jag, du tränar inte min häst, då rör du för i helvete inte min häst! 
säger jag, köp det här, gör det då och inget annat! 
säger jag, gör Det Här åt mig, (och skriver ner), gör det då för i helvete och inte allting annat!!!! 


Fan vad ingen kan lyssna och bara sviker just nu! bra period i mitt liv ni har valt att sluta lyssna och dra egna slutsatser, jävligt bra period. 
jag som redan nu inte orkar mer. jag vill fan inte längre vissa stunder, så hjälper ni ju Fan inte till att få mig att vilja fortsätta leva igen! 
(nej jag tänker inte ta livet av mig, men jag kan ju alltid hoppas på att inte vakna upp morgonen efter ibland)
och jag vill fortfarande inte veta om era problem, eller dela med mig av mina. glöm det! jag bryr mig fortfarande inte om hur ni mår, hur tråkigt det är att eran kompis svek er, hur eran pojkvän valde att gå på fest istället för att ha myskväll med dig. JAG SKITER I DET ETT TAG TILL. 


För kan ni inte finnas där för mig, inte ens lyssna lite på mig, glöm då för i helvete att jag tänker finnas där för er nu, när jag behöver lägga all min energi på att få mig själv glad igen. energi som tar och slukar i er och sen dumpar mig på sängen om kvällarna där jag gråter tills jag somnar..

Nya killen Edward. Jimmys lillebror!





Hämtade Edward idag. Äntligen har Jimmy fått en kompis igen! Han blev överlycklig, Edward oxå. Dom sprang runt och lekte det första de gjorde! 
Och när dom andra skulle hälsa på Edward över staketet så sprang Jimmy emellan, hans kompis ju!



Jag gjordet igen. Jag köpte Jimmy till Basse och dom fann varandra direkt. 
Jag köpte Edward till Jimmy och nu är det dom två tillsammans! 

Det är så jävla sorgligt, det skulle vara basse och jimmy och jag skulle ha dom i 40 år minst och jag skulle bygga mitt drömstall åt dom med oändliga hagar!
Men idag kändes det ändå rätt. mitt i allt sorgligt så känns det ändå rätt. rätt för att jag såg hur dom båda trivdes med varandra! Det var dom 2 idag, direkt, och jag vet att jag lyckades igen

ibland bryter jag ihop. orkar inte mer, lägger mig och gråter och hatar allt och alla och undrar varför livet kan vara så jävla orättvist! 

oftast så orkar jag nu. en del dagar klarar jag mig helt igenom, andra är jag som ett spöke, bara glider omkring. 
men det har blivit fler dagar som jag faktiskt har klarar mig igenom Hela dagen. 


ibland får jag ångest för att jag inte gråter. för att jag inte slänger mig ner i sängen och helt enkelt inte vägrar att bli glad. jag får ångest för att mitt liv fortsätter framåt men jag vill bara att allt ska stanna!
och sen får jag ångest för att jag tänker så... 


ångest är det enda jag känner just nu, allting annat är avstängt. 
ibland är jag glad. inte lycklig, inte jätte sprallig, men jag ler, och jag menar när jag ler. 
men jag märker emellanåt att jag känner faktikst ingenting. jag har stängt av mig själv. men när det är något som händer så att jag öppnas så kommer tårarna och då kan jag inte hålla tillbaka dom. men direkt jag får chansen så stänger jag av mig själv igen. 

för just nu så går Alla mina känslor till tårar..

Det går inte över. okej!
Det går aldrig över. det blir aldrig Bra igen. 

det spelar ingen roll hur lång tid det tar, dagar, veckor, månader, år. det går aldrig över. 
men man lär sig att leva med det. 
en sorg, en ensamhet man lär sig att leva med. 

en saknad som aldrig försvinner, men som hela tiden blir lite lättare att leva med. 


Hela våra liv kommer vi bli påminda, överallt, hela tiden. 
men med tiden så kommer man sluta gråta, sluta få det där knytnävsslaget i magen, sluta behöva stanna o ta en pause, och istället kommer man bara känna en saknad, ägna en snabb tanke och fortsätta gå framåt




visst, han var "bara" en häst. 
men det är inte det.. jag kan verkligen inte förklara. 
för mig var han mer, så jävla mycket mer, men han är borta, och han hade aldrig velat att jag skulle må såhär. han hatade när jag var ledsen! 
men det är tomt, det är förbannat jävla tomt, och jag saknar honom massor, och emellanåt så blir jag fortfarande helt tom..

när jag äntligen börjar se framåt, när jag äntligen Vill saker, så går en annan persons liv sönder. det brakade ihop och blev förstört. 

jag själv är förstörd av det som hände mig, med min Basse. jag är helt sönder. jag har inga känslor längre. jag har stängt av dom för att klara mig. 


precis nyss gick en annan persons liv sönder, hon fick ett samtal hon aldrig ville ha, hon fick höra de ord hon aldrig kunnat drömma om. 



när jag äntligen börjat stå på egna ben så sattes det krokben för en annan. 





Varför måste dom försvinna från oss, varför dom som betyder mest!!
varför måste vi få gå igenom det här, varför får vissa förlora sina absolut bästa vänner, i en trafikolycka, i ett akut sjukstadie som slutade i avlivning. varför får vi, vissa, gå igenom det här, men andra får dansa genom hela sina jävla liv!

nu menar jag inte många år sen, det här "gick över" när jag var 17 år gammal. 3 år sen! 

jag var perfektionist så det sjöng om det.

jag är livrädd för nålar. livrädd! 
jag tjuter av att se andra bli stuckna, hahaha.
minns när mitt kära kusinbarn ville ha med Mig när hon skulle ta spruta, och jag kunde så klart inte säga nej! hon var ju jätte rädd själv och jag om någon vet hur jävla otäckt det är. så stod där, höll hennes hand men när sprutan kom fram var jag tvungen att vända mig om, så jag inte skulle svimma eller tjuta framför stackarn! 
tur att hon klarade det mycket bättre än mig. 

så idag skulle jag till tandläkaren, laga ett hål, få bedövning. 
jag: men visa mig inte sprutan bara för då.. jag är jätte nålrädd


jag överlevde, utan att skaka, skrika eller tjuta. framsteg framsteg! 

fy fan vad ger jag mig in på! 
basse har varit borta i 2 veckor och 5 dagar nu. fy fan vad jag saknar min kille! 
och det gör jimmy oxå, han saknar honom massor. 

problemet är att jimmy tar ut allt det på mig. all energi han gjorde av med att retas med basse tar han ut på mig. alltihop. och så glömmer lille fisen bort för en sekund att matte är ingen häst, man kan inte nypas och stegra. 
och så är han så ensam. han har ju sin Pasca som tar hand om han nu, men hon är nog mer en extra morsa, ingen kompis.

igår var första gången jag har kännt ett sug efter mat. jag orkade självklart typ ingenting, och vikten har ju dalat ner värre än någonsin, men jag kände ett matsug, och det är en klar förbättring!

jag vill även in till stan. jag vill ha pengar i min plånbok och jag vill bara få slösa. handla massor med kläder, nya nagellack (för jag är en sån tjej) köpa ännu mera kläder, kanske kolla på ett par skor, komma på något mer onödigt jag behöver och sen få kasta mina fulla påsar på golvet hemma och sen få ta på mig något nytt i helgen och fyllas med en känsla av att få börja om. 


för så gör jag när jag mår dåligt, tröstshoppar, tycker synd om mig själv. 
men att jag ens tänker tanken på att tröstshoppa är även det ett bevis på att jag börjar bli "bättre"
jag har varit i botten, men jag har börjat ta tag i att våga ta ett kliv framåt. 


jag är galen i att färga håret, byter hårfärger lika ofta som folk byter underkläder typ. 
men nu tar det emot. jag måste göra något åt mitt hår, det ser förjävligt ut med lång svart utväxt i blont kaluffs. men jag vill inte färga. för jag var blond när han försvann.. och jag kommer aldrig kunna bli blond igen och det vet jag. och att bara byta hårfärg är ännu ett steg bort från det som hänt, ett steg mot verkligheten.



men är det inte typiskt, att när jag äntligen känner att jag Vill göra något, då åker jag på influensa, ont i njuren, skadar knät och nu på kvällen har jag även åkt på hosta. 
FY FAN VAD JAG ÄLSKAR MITT LIV IBLAND!

hade jag aldrig haft dig så hade jag aldrig skaffat Jimmy. 
det var flera som hade frågat om dig före mig, men jag fick dig. för att jag kändes som rätt för dig, du var verkligen rätt för mig basse. och jag gjorde allt för dig. 
så jag skaffade jimmy till dig. det var fler intresserade av honom, men jag fick honom. jag såg den pyttelilla halvgalna 1-åringen och jag skulle ha honom. han skulle med mig hem. och det blev ni 2. 

Om du och jag basse aldrig hade stått varandra så nära, om du och jimmy inte hade blivit tightare än bröder så hade jag och jimmy aldrig hittat till varandra som vi har gjort idag. 
För jag var tvungen att dra mig till Jimmy för han var din bästa vän. 
Jimmy tycker om alla människor, men nu drar han sig till mig för att jag var Din matte. 
Vi drar oss till varandra för att det vi hade gemensamt, var du. du betydde lika mycket för oss båda. 

och om din mening var att föra ihop mig och jimmy. om din mening var att han och jag skulle hitta vägen till varandra. så kan jag leva med det. 


jag kan aldrig få dig tillbaka igen. jag kan aldrig få se dig igen, aldrig mosa in mitt ansikte i din mjuka päls och bara andas in doften av dig. jag får aldrig mer hålla om dig och vara den lyckligaste på jorden. 
jag måste leva med det. 

men jag och jimmy har hittat till varandra, det är han och jag nu, och du skulle vara så jävla nöjd om du såg oss nu Basse. 

fan vad jag saknar dig hjärtat. det gör så förbannat jävla ont utan dig

jag är tjejen som oftast drar mig från att be om hjälp. och ännu mindre när det handlar om hjälp för att jag mår dåligt

tänkte skriva att idag är det första dagen, sen den 22 november, som jag inte har gråtit. 
men kom på att jag satt o tjöt i bilen imorse, så då var det fixat. får se om det kommer bli en enda tårfri dag innan det slår 2 veckor på tisdag? jag tror inte det, för imorn lär det bli tårar, för jag måste träffa människor och jag klarar inte det. på måndag kommer jag säkert tjuta, varför inte lixom?

är så jävla arg. på er alla. vill bara att ni drar åt helvete. 
jaa, ni alla. alla mina vänner, min pojkvän, alla jävla främlingar.. dra åt helvete allihopa. 
orkar inte längre

jag är upp o ner, in o ut och allt är värre än vanligt.

You were my strength when I was weak
You were my voice when I couldn't speak

man kan vara i skolan en hel dag, en helt vanlig dag. man snackar skit med klasskompisarna i korridoren, reta lärnarna, sluta för dagen, sätta sig på bussen och prata skit med pojkvännen i telefonen, kliva av bussen och gå hem som vilken dag som helst, men så möter du din mormor på vägen och hör orden "... har dött" 


man kan sitta ute i solen, hoppa lite volter på studsmattan, bara njuta av sommarlovet, få för sig att hjälpa mamma hänga upp tvätten. men under tiden du står och hänger upp blöta lakan på tork så kommer din mamma ut, hon har något i famnen inlindat i en handduk. Och du får där, ståendes som vilken sommarlovsdag som helst, veta att din käraste råtta precis har fått en hjärnblödning

jag har börjat inse på allvar nu att han är borta. Basse är borta, jag kommer inte få se honom igen. 
det gör så ont, det gör så fruktansvärt jävla ont. och ingen förstår. 
ingen förstår hur jag fortfarande kan vara lika ledsen, men va fan, det har gått lite mer än en vecka bara! 
och om det är så lätt att gå vidare så skulle jag vilja se er gå vidare efter eran mammas död så jävla snabbt till exempel!

och jag vill inte veta att ni har varit med om något liknande, jag vill inte höra om era egna sorgsna egenskaper. jag vill inte höra om tiden ni mådde dåligt. jag vill må as dåligt, jag vill sitta och tjuta och jag vill att alla ska tycka synd om mig! Det är vad jag vill! 
jag vill inte höra någon annan prata, ens andas i närheten av mig! 
jag vill vara ensam i min sorg och få gråta precis hur och när jag vill! och jag vill att hela världen ska veta hur ledsen jag är fortfarande, och jag vill absolut inte trösta någon annan. 

för jag är en egoistisk idiot just nu. helt uppslukad av mig själv och endast det jag bryr mig om. Och där tänker jag stanna ett tag till. jag skiter i att jag säger vad jag tycker och tänker. jag har sagt emot flera stycken (dom få jag har träffat) och jag tänker fortsätta vara uppkäftig så länge jag vill! För jag är egoistisk och jag tycker synd om mig själv (med all rätt)